Att bemästra en ångvält
Det är vad jag är sämst på. Och ångvälten är alltså jag själv. Många tillfällen under helgen gavs att träna men jag lyckas inte. När jag försöker så känns det som att jag ljuger för mig själv. Oavsett om det handlar om folk som bara vill ha skoj på en fest och i förbifarten börjar fråga mig om Västbanken. BIG MISSTAKE!!! Jag är en partykiller utklädd till glad skit. Jag kan inte balansen att prata LITE allvar och sen fortsätta tramsa. Folk kan sitta och prata allvar och så säger jag en mening och festen dör. Jag blir lika förvånad varje gång. Jag tycker att jag har tränat, jag anstränger mig att läsa av, att vara lyhörd, men lyckas så sällan. I helgen var det en som hade tålamod nog att försöka leda mig rätt, men det sket sig tillslut ändå. Han sa "Du är så jävla öppen och självutlämnande att folk blir provocerade och lockas att klämma åt dig, för det blir så lätt". Det är så jag minns att han sa i alla fall. Han menade kanske inte det så, men jag kan inte låta bli att nu i efterhand känna att det var ganska asigt sagt. Eller kanske var det sant, inte asigt av honom alltså, men att människor är asiga? Att det i så fall säger mer om människorna som gör så än om mig. Det är som att säga "Du är ju så jävla svag när du lägger dig ner självmant att folk lockas att ge dig stryk och därmed får du skylla dig själv". Eller? Kan det vara så att folk blir provocerade, men inte ger sig på mig för att jag är lätt att klå, utan för att de blir rädda att de själva måste blotta sig lika mycke och därför upplever att de måste försvara sig? Att det är ett sätt för dem att ta kontrollen när jag nu inte verkar ha någon. Det tycks aldrig ha slagit folk att mitt utlämnande är en överlevnadsstrategi. Möjligtvis en dålig sådan när den nu verkar tära på mig, men samtidigt gör den det möjligt för mig att förstå människor fort. Att lägga dem på "lita på" eller "inte lita på"-listan. För även om folk ibland kan slå med ömhet, ironi, inbillad värme, så gör ett slag alltid ont. Och när man bett folk att inte slå på ett visst ställe, när man till och med är öppen med vad som gör ont, och de fortsätter slå, då kan man på allvar börja ifrågasätta om de verkligen är människor man vill ha runt sig.
Och när det kommer till intressanta personer man är nyfiken på är det samma visa. Jag lyckas inte läsa av situationen. Ibland bra, ibland dåligt. Av samma anledning skulle jag aldrig kunna spela poker. Jag går alltid "All In" direkt och antingen vinner jag, eller så förlorar jag. Fördelen med det, om vi nu ska prata poker-termer, är att man inte hunnit vinna på sig särskilt många marker ännu och därför blir förlusten inte så stor. Men man pajar också möjligheten att fortsätta spelet och därmed att vinna mer på sikt. Men det är också då mitt självutlämnande kan vara en fördel. Även om den förstör mina vinstchanser på kort sikt så har den öppnat upp för att bra människor, de som läggs på "lita på"-listan och vill mig väl också tar sig rätten att säga stopp. De som säger att, ok du förlorade den här gången, men vi kan spela en annan gång, utan marker, utan möjlighet för mig att gå all in. De som väljer att inte slå. De som vinner i längden i mina ögon, de som mina strategier är utarbetade för.
Kommentarer
Trackback
