elfish

...rekommenderas ej. Eller kanske, för den unika upplevelsens skull. För er som inte vill/vågar eller aldrig ges möjlighet att prova, ges här en recension.


Nackdelar:

1. Det gör ont. Förutom anledningen (och den smärtsamma tillika plötsliga känslan av förlust och insikten i att 90% av ens trygghet, uppskattningsvis 50% av ens glädjekällor, 100% av ens vardagliga nära sällskap och ungefär 85% av ens fysiska närhet, plötsligt försvunnit från staden så gott som för alltid) gör det ont i bröstet, i halsen, i luftrören, i näsan, i ögonen, på kinderna, att gråta i köldväder. Tårarna fryser fort och klibbar ihop ögonen. De plötsliga och häftiga inandningarna och de darriga utandningarna gör luftstrupen öppen och kölden tränger snabbt ner vilket blir särskilt smärtsamt för astmatiker och äldre personer. Kinderna värms först upp men blir snart än kyligare då tårarna fryser fast i sina kanaler vilket också frambringar smärta. 

2. Om vandringen är längre än den då testet genomfördes (ca 1,3 km) är jag övertygad om att det bildas istappar i såväl näsborrar som under käklinjen. Förutom att istappar i ansiktet av många anses mindre attraktivt kan det säkerligen också innebära vissa skaderisker. Särskilt i samband med halkning och fall.

3. Utseendet. Erfarenheten efter testet är att ögonen blir mycket rödare mycket fortare i köldväder och snabbar på processen mot svullna ögonlock, även kallad "boxarblicken".

4. Snorproduktion. Man snorar mer. Bara köld som sådan har ju en inverkan på snorutsöndringen, som ju i dessa fall ökar väsentligt, men om man dessutom grinar mångdubblas mängden fort. Har man som undertecknad näspiercing finns dessutom risken att man fastnar med vanten i denne när man torkar snor som rinner. Då kan man tappa näs-smycket och om man inte är snabb faller den lätt utom synhåll i de väldiga snömassorna. Den eventuella förlusten kan ju anses ringa i sammanhanget, men kan vara avgörande då småsaker i dessa känslolägen lätt kan kännas övermäktiga.

Fördelar:

1. Snoret liksom koagulerar i näsborrarna vilket gör det segare och inte lika rinnigt. Det är visserligen äckligare med segt snor i på vantens baksida, men det blir inte samma mängder vilket ju måste anses positivt. Vid en längre vistelse utomhus fryser också snoret på vanten vilket minskar risken för kladd på ytterligare klädesplagg.

2. Snömängderna som ofta sammanfaller med minusgrader verkar djuddämpande varför hulkningar och snörvel inte blir lika hörbara för mötande gångtrafikanter och cyklister. Denna konsekvens blir särskilt viktig för de som inte är bekväma med publika (negativa) känsloyttringar.

3. Det blir lite vackert i all misär. Inte sällan är luften vid 17 minusgrader fylld av småglittrande snöflisor som faller från träd och hustak. Köldväder medför även ofta månsken som bidrar ytterligare till skönheten. Knarrande snö och ens egna fot-tramp kan också anses ge en passande ljudkuliss och kan om man vill förstärka den melankoliska känslan av ensamhet och utsatthet. Och är man humoristiskt lagd (alternativt har svårt att acceptera en ren känsla av sorg och därför har en tendens att förlöjliga det jobbiga känsloläget) kan det vackra bli så bisarrt att det blir "för mycket" och därmed lite skojigt. Men det kan också bara vara vackert. Notera att en pendling mellan ovanstående känslolägen som skönheten frambringar också är normal och fullt möjlig.