elfish

Jag visste att det skulle bli så här. Jag visste att respekten, ömheten och omtanken helt skulle försvinna vid ett uppbrott. Och det var det jag mådde så jävla dåligt över. Det var det som skapade min ångest. Det var därför det tog sån jävla tid för mig att bli rak och konsekvent. Månader. Jag klarar inte av att helt plötsligt sluta bry mig, sluta känna respekt för. Jag har skrivit det förr...jag hatar mig själv när jag är kall och hård. Och jag klarar mycket, folk behöver inte tycka om mig, men att mötas av respektlöshet kan få mig att gå under. Och då jag förstod att det var det som väntade blev jag handlingsförlamad, kraftlös och bruten.

Jag har aldrig, ALDRIG, brutit upp från ett förhållande som ovänner. Inte heller blivit det i efterhand. Jag har inte kontakt med alla mina ex, men jag skulle kunna ringa samtliga på ett avslappnat sätt. Jag har aldrig varit otrogen och aldrig (vad jag vet) varit offer för otrohet. Självklart har det funnits känslolöshet, på det sätt som det ofta blir när man bryter upp, kanske för att palla, kanske för att det helt enkelt inte finns några känslor kvar. Men det har alltid funnits respekt och vilja att behandla väl. Omtanke och ärlighet. Men som sagt, jag visste hela tiden att det inte skulle gå i det här fallet. Och jag hade rätt. Det är okej att vara arg, att känna ilska och därmed säga arga saker. Men det värsta jag vet är hänsynslöshet, baktaleri och osanning. Lögner har aldrig varit min grej. Särskilt inte när de drabbar den som råkar yppa att de uttalats. Det är för jävligt att tvinga en annan att välja sida i någonting som bara angår de två inblandade. Jag har rotat i mitt samvete men jag kan fan inte komma på vad jag gjort fel. Mer än möjligtvis varit FÖR ärlig. Men det har jag redan bett om ursäkt för, och sades bli ursäktad. Bullshit.
Min ärlighet kan anses brutal och svår att bemöta, jag har sårat allt för många med den och jag bannar ofta mig själv i efterhand. För sanning är inte alltid per automatik god. Men jag vet inget annat sätt att vara på. Det är min stora brist men också största tillgång som människa. När lögnerna så nu kommer blir jag inte ens arg, bara jävligt besviken. Men jag förvånas också över att jag rycker på axlarna. Det blir bara en bekräftelse på vad jag visste. När folk mår dåligt in i själen kan de inte hantera sig själva, men främst inte hantera andra. För första gången tycker jag synd om. Synd om på riktigt. För det blir ingenting annat än patetiskt och sorgligt. Dock berör det mig inte...jag tycker synd om på en rationell nivå men känner ingenting. Läget är trist men min botten-nivå de senaste månaderna har förberett mig. För jag har hela tiden vetat vad som väntat. Lögnerna får inget fäste och lyckas inte förstöra det de var avsedda att göra, kanske snarare tvärt om. Och jag står mitt i händelsernas centrum med ett stort leende på läpparna.