elfish

Det har varit över länge. Men som en jävla kletig, över-söt kola som vägrar smälta och bara fastnar i tänderna har det ändå funnits där. Kletat sig i gommen. Legat längst bank på tungan som en hinna. Gett mig dålig andedräkt. Påmint mig om den sockersöta smaken som ju då och då varit ljuvlig men mer och mer blivit ett argument i sig självt att köra en råhård atkins-diet. Inte nån jävla viktväktarvariant där man ömsom halvsvälter ömsom äter kola , lockas av den, förförs av den, trånar efter den, dras till den, trots att man innerst inne vet att man inte vill men mest av allt inte bör. För sin egen skull. Självdisciplin har aldrig varit min starka sida. När jag försöker blir jag hård och kall. Denna gång försökte jag behålla värmen för att jag ville vara varm, för att jag INTE ville såra, för att jag hatar mig själv som hård, för att hårdhet förtär mig, för att jag bryr mig, för att jag tycker om. För att jag vill ha kvar. På något sätt. Men värmen gjorde det långsamt, ni vet en sommardag med klibbig luft man knappt kan andas, som gör en långsam och slö och sig själv omöjlig att känna igen. Så jag blev tvungen att vara kall och sitter nu och hatar mig själv. Men framför allt är jag ledsen för att du också gör det och att du låtit grinchen hitta in i ditt bröst. Du kanske behöver den. Det kanske underlättar för dig. Men jag hoppas den försvinner snart och att den då lämnar kvar en liten liten plats för mig.