elfish

Det här är min blogg nummer 2. I min förra skrev jag 1 (ett!!!) inlägg som jag efter ett par veckor raderade då jag fått distans till mina egna ord och såg hur genomskinliga och patetiska de var. De var skrivna av ett inre och självtillverkat meningslöst "måste". En lust att kunna blogga fanns såklart, och däri en avund på alla de som lyckas, men främst fanns ett måste i att prestera, att vara nån, SKRIVA som "nån". Nån intressant. Nån läsvärd. Och denna "nån" hade naturligtvis få likheter med mig själv. I ett försök att vara jag blev Jag parodi. Så det sket sig. Som att börja spela piano och andra dagen ge sig på en fuga av Bach.

Ja. Jag är skeptisk. Till bloggar alltså. Varför bloggar man egentligen? Vad är poängen? En blogg kan knappast kallas ett substitut för en dagbok. I alla fall inte en sån som man innan man vågar öppna den lägger sig ner i sängen, tänder en 20 watts lampa i det förövrigt mörka rummet. En sån man låser upp för att sedan skriva ner sitt innersta, mest hemliga. En sån som man knäpper igen hänglåset på varefter man trycker in den bakom sina övriga mest privata ting (typ snorpapper, nässpray, kondomer, sömntabletter, uttorkade och flagnade halstabletter, gamla kärleksbrev och kanske, kanske en och annan dildo). Längst in i en byrålåda. Nej, en dagbok är hemlig. Den skriver man för sig själv eller för efterlevande. En blogg däremot bygger på själva idén om offentlighet. Självklart finns det dem som gjort sin blogg speciell genom att just vara precis lika personlig som i en privat dagbok. Åtminstone ger de ett sken av att det är så. De Frigjorda, de Öppna, de Självutlämnande, de ibland Tragiska, de Underhållande, de Provokativa och de Förlösande. Jag tror att jag är, och framförallt VILL jag vara lite av det mesta ovan, men jag tror aldrig jag kan skriva som om ingen skulle läsa. För om ingen läste, om jag inte ville att någon ska läsa, om jag inte skrev lite med tanke på de som läser mina ord, då vore ju själva idén att starta en blogg helt jävla meningslös.

Så. Nu gör jag ett andra försök. Men jag vill undvika parodin på mig själv. Prestationsångesten. Fast den finns ju här även fast jag nämner den högt. Skit samma. Den här bloggen ska bli just det: en träning i att skriva om mig själv, vad jag tänker, vad jag känner och vad som händer UTAN att fastna i prestationsångesten. Jag vill lära mig leka med ord för lekandets skull. Jag som så ofta uttrycker mig i tal skulle må bra av lite skrift utan att den görs i form av en tenta, utredning eller projektansökan. Jag skulle må bra av att skriva av mig. Jag behöver dock publiken. Ja, "elfish" ligger inte långt ifrån "selfish" som inte ligger så långt ifrån uppmärksamhetsprostitution. En dagbok lessnar jag på, precis som stickningen, trumpetskalorna, målandet och de ensamma promenaderna. Jag behöver sällskapet, bekräftelsen och läsarna. Att skriva och bli läst hjälper mig att komma fram till saker. Som nu, jag kom precis på syftet med en blogg. Min skepsis är inte botad, men lindrad.