less reklam!
Nä! Nu får det vara nog med blogg.se
Reklam e skit å man kan inte ladda upp videos.
Fortsätt följ mig på elfishblogg.blogspot.com istället.
Där blir det åka av!
Fortsättning om feministfestivalen, med hjärnan med på tåget.
När jag läser fredagens inlägg så skäms jag lite. Det är skrivet i vredesmod, frustration och under...ehh...inverkan av en folköl??? Nä, men det är livsfarligt att gå in och kritisera seriösa sammanhang med ilska i blodet.Särskilt politiskt korrekta sammanhang där terminologin bör vara medveten och teoretiskt korrekt, inte spontan och sprungen ur känslor. Det blir så lätt platt, icke konstruktivt och amatörmässigt. Jag skrev som en fjortis. Jag låter verkligen inte som en kulturanalytiker med en magisterexamen i nära antågande. Jaja. Även kulturanalytiker kan ibland skriva lite snabbare än dom tänker. Och skönt är väl det kanske, att man inte ständigt rider på sina höga teoretiska hästar utan fortsätter ha hjärtat med sig. Men jag förstår dom som ännu mindre tycker att jag hör hemma i feministkretsar efter att ha läst mitt inlägg.
Jag står dock för kritiken. Men likt förbannat gick jag till feministfestivalen även igår, varpå jag kände mig som en hycklare. Det är ju nåt som drar dit liksom...jag vill ju så gärna att det ska vara bra!!! Känslan som infann sig i fredags hade nog mer att göra med andra saker än feministkören och den dåliga tekniken. Det handlar om uteslutande mekanismer. Inbördes beundran för de som redan är med i klubben och som därför utesluter inte bara män, utan även de flesta kvinnor. Skylten på dörren må säga "välkommen kvinnor, barn och transpersoner", men när man väl kliver innanför tröskeln finns det osynliga, outtalade skyltar som säger "Ehh..vem e du? Vad gör du här? Är du verkligen radikal? Är du vegan?" och så vidare. Vid diskussion med Anders samt natt-prat med käraste E-M visade sig mina farhågor vara sanna, det finns många som aldrig skulle sätta sin fot på feministfestivalen. Grymma feminister. Tidigare "ledande" feminister här i stan. Vanliga brudar med massor av bra åsikter, styrka och förändringsglöd. Men de känner sig inte heller välkomna. För i den där världen är man så desperat att få vara sin egen, få vara fri, få ha makt, att man inte ser att man själv återskapar de hierarkier som man försöker motarbeta mellan män och kvinnor, fast som nu uppstår mellan kvinnor och kvinnor. De som ifrågasätter får inte vara med. Blir knappt hälsade på. De som är med i klubben står vid podiet och pratar om jämlikhet, delaktighet, tillgänglighet och systerskap men står i nästa sekund och ignorerar en vanlig svenne-brud med kläder från Lindex och diskret mascara. När en av världens mest underbara människor efter några timmar på festivalen känner sig totalt värdelös, oälskad och dålig, då är någonting allvarligt fel. Då har man som arrangör misslyckats. Kanske är det bara ett fåtal som är med och skapar den där stämningen. Kanske är det inte programmet som sådant. För det räcker ju med 10 osäkra människor på maktposition i ett sammanhang för att resten ska känna sig exkluderade. Och det är subtila grejer vi snackar om här...inga tydliga signaler här inte! Nej...tysta men effektiva härskartekniker dols bakom leenden och vackra ord.
Klurigt är det. Svårt att sätta fingret på. Umeå Feministfestival skulle verkligen behöva en djupdykande kulturanalys.
Jag står dock för kritiken. Men likt förbannat gick jag till feministfestivalen även igår, varpå jag kände mig som en hycklare. Det är ju nåt som drar dit liksom...jag vill ju så gärna att det ska vara bra!!! Känslan som infann sig i fredags hade nog mer att göra med andra saker än feministkören och den dåliga tekniken. Det handlar om uteslutande mekanismer. Inbördes beundran för de som redan är med i klubben och som därför utesluter inte bara män, utan även de flesta kvinnor. Skylten på dörren må säga "välkommen kvinnor, barn och transpersoner", men när man väl kliver innanför tröskeln finns det osynliga, outtalade skyltar som säger "Ehh..vem e du? Vad gör du här? Är du verkligen radikal? Är du vegan?" och så vidare. Vid diskussion med Anders samt natt-prat med käraste E-M visade sig mina farhågor vara sanna, det finns många som aldrig skulle sätta sin fot på feministfestivalen. Grymma feminister. Tidigare "ledande" feminister här i stan. Vanliga brudar med massor av bra åsikter, styrka och förändringsglöd. Men de känner sig inte heller välkomna. För i den där världen är man så desperat att få vara sin egen, få vara fri, få ha makt, att man inte ser att man själv återskapar de hierarkier som man försöker motarbeta mellan män och kvinnor, fast som nu uppstår mellan kvinnor och kvinnor. De som ifrågasätter får inte vara med. Blir knappt hälsade på. De som är med i klubben står vid podiet och pratar om jämlikhet, delaktighet, tillgänglighet och systerskap men står i nästa sekund och ignorerar en vanlig svenne-brud med kläder från Lindex och diskret mascara. När en av världens mest underbara människor efter några timmar på festivalen känner sig totalt värdelös, oälskad och dålig, då är någonting allvarligt fel. Då har man som arrangör misslyckats. Kanske är det bara ett fåtal som är med och skapar den där stämningen. Kanske är det inte programmet som sådant. För det räcker ju med 10 osäkra människor på maktposition i ett sammanhang för att resten ska känna sig exkluderade. Och det är subtila grejer vi snackar om här...inga tydliga signaler här inte! Nej...tysta men effektiva härskartekniker dols bakom leenden och vackra ord.
Klurigt är det. Svårt att sätta fingret på. Umeå Feministfestival skulle verkligen behöva en djupdykande kulturanalys.
feministarrangemang *ryyyyys*
För att hedra alla de män som inte kommer in på feministfestivalen har jag idag ätit bruna bönor med stekt sidfläsk, druckit en folköl, rapat högt, kluckat och hummat i ensamhet till "På spåret" snusat djävligt mycket samt dreglat sexistiskt mot Isabella Scorupcos nuna i Skavlan. Det KAN hända att jag kliade mig i skrevet också. Kanske.
Nu till anledningen:
Jag hade glömt att det var fredag idag så jag vart helt förvånad när jag stack ut huvudet från kontoret vid 17.00 och upptäckte att jag var ensam kvar. Degade kvar ytterligare ett par timmar i väntan på att Mårten skulle ringa och vårt blåsrep, men vid 19 lessnade jag på att vänta och drog till feministfestivalens invigning på hamnmagasinet. Fan vad jag är ambivalent till sånadär tillställningar!!! Å ena sidan, en hel del supergoa vänner hängde där och fler skulle komma senare. Och jag gillar ju radikala grejer. Jag gillar icke-norm. Men det är nåt som jag inte fixar med det hela. Feministkören, superbra på så många sätt...men va fan! Jag menar inte att man måste stå och le när man sjunger i kör, särskilt inte när det är arga texter. Men att stå och se helt oengagerad ut, varken arg eller glad eller energisk eller nåt, och sjunga "neeeer med heterosexismen" blir som en dålig parodi på en spexorkester som tagit gamla hits och gjort texterna lite lajbans. Fast sämre. För spexorkestrar påstår ju inte att man vill säga nåt, förändra nåt, att man vill nåt. De ska bara spexa. De här hade spexiga outfits men agerade hösäckar med döda ansikten. Den jublande publiken, bestående av kvinnor, barn och transpersoner, som efter varje låt hurrade och tjimmade som om det var det bästa de hört...asså....fan det kanske VAR det bästa dom hört! Eller så ingår det i kulturen att "vi kvinnor ska peppa kvinnor och därför är allt som kvinnor gör bra". Eller så tror alla som jag, "att alla andra runt mig tycker det är bra så därför måste jag antingen stå kvar och LÅTSAS tycka det är bra för att inte verka icke-feministisk, eller gå ut och göra nåt roligare men skylla på att man var hungrig eller nåt". Jag valde det senare. Fast utan att skylla på nåt. Och så gick jag muttrande till ICA och köpte bruna bönor och öl.
Det var samma sak på internationella kvinnodagen i måndags. Fan...oengagerad diskussion, teknik som krånglade varpå man ombad den enda mannen i lokalen komma fram och hjälpa till (jag skiter i om han var anställd för teknikens skull, men för i helvete, sluta ropa på en karl och börja fatta att är man professionell föreläsare eller arrangör ska man väl för fan se till att tekniken funkar och role-upen är större än ett A4?!) Uppe på det en slags desperat stämning ala "hihiii, vad bra vi äääär! Vi ligger ju lite sent i schemat men nu under teknikstulet är det väl bättre att jag snackar goja och säger samma sak tio gånger och upprepar hela tiden "Men vaaaaarför har evolutionen skapat mödomshinnan?!?!? Vad ska vi med den tiiiiill??? Ni ska snart få höra när hon berättar, hon kanske kan förklara varför vi har denna...ehh...mödomshinna!!!" utan att ha fattat att poängen med hela föreläsningen var att avslöja myten, att bevisa att mödomshinnan inte FINNS! I publiken alla dessa kvinnor, som jag HOPPAS kände samma desperation som jag men dolde den bakom lugna och nåt som bäst kan liknas med frikyrke-leende ansikten...
Aaahhhhrhrhrh!!!
Jag VILL liksom så jävla gärna att det ska vara bra..feministfestival, tjohooo, internationell kvinnodag, hurraaa! Jag tycker ju det är bra initiativ och att det är en bra sak. Jag är feminist! Men jag kan inte tycka det är OK att vara separatistiska...jag tar gärna debatten och jag vet att det är komplext men jag kan inte tro på en kvinnokamp utan männens engagemang. Inte ens med argumentet att det kan vara skönt att bara vara kvinnor ibland. Jag håller med, jag är ofta sjukt less på karlar, men det är inte okej att göra ett arrangemang där så många utesluts. Där en och flera grupper inte FÅR komma in. Man KAN inte skapa rättigheter för en grupp genom att diskriminera en annan. Då blir det bara en tillställning för de redan invigda och de som låtsas vara invigda, där ramarna för vad som är okej att säga, vara, tänka, visa, känna blir så smala att det snart inte finns plats för mer än 1% av kvinnorna heller. Och gör man nu likt förbannat det, utesluter alla förutom 0.5% av befolkningen, då ska man fan göra det bra! Professionellt! Annars får man med mej att göra.
Nu till anledningen:
Jag hade glömt att det var fredag idag så jag vart helt förvånad när jag stack ut huvudet från kontoret vid 17.00 och upptäckte att jag var ensam kvar. Degade kvar ytterligare ett par timmar i väntan på att Mårten skulle ringa och vårt blåsrep, men vid 19 lessnade jag på att vänta och drog till feministfestivalens invigning på hamnmagasinet. Fan vad jag är ambivalent till sånadär tillställningar!!! Å ena sidan, en hel del supergoa vänner hängde där och fler skulle komma senare. Och jag gillar ju radikala grejer. Jag gillar icke-norm. Men det är nåt som jag inte fixar med det hela. Feministkören, superbra på så många sätt...men va fan! Jag menar inte att man måste stå och le när man sjunger i kör, särskilt inte när det är arga texter. Men att stå och se helt oengagerad ut, varken arg eller glad eller energisk eller nåt, och sjunga "neeeer med heterosexismen" blir som en dålig parodi på en spexorkester som tagit gamla hits och gjort texterna lite lajbans. Fast sämre. För spexorkestrar påstår ju inte att man vill säga nåt, förändra nåt, att man vill nåt. De ska bara spexa. De här hade spexiga outfits men agerade hösäckar med döda ansikten. Den jublande publiken, bestående av kvinnor, barn och transpersoner, som efter varje låt hurrade och tjimmade som om det var det bästa de hört...asså....fan det kanske VAR det bästa dom hört! Eller så ingår det i kulturen att "vi kvinnor ska peppa kvinnor och därför är allt som kvinnor gör bra". Eller så tror alla som jag, "att alla andra runt mig tycker det är bra så därför måste jag antingen stå kvar och LÅTSAS tycka det är bra för att inte verka icke-feministisk, eller gå ut och göra nåt roligare men skylla på att man var hungrig eller nåt". Jag valde det senare. Fast utan att skylla på nåt. Och så gick jag muttrande till ICA och köpte bruna bönor och öl.
Det var samma sak på internationella kvinnodagen i måndags. Fan...oengagerad diskussion, teknik som krånglade varpå man ombad den enda mannen i lokalen komma fram och hjälpa till (jag skiter i om han var anställd för teknikens skull, men för i helvete, sluta ropa på en karl och börja fatta att är man professionell föreläsare eller arrangör ska man väl för fan se till att tekniken funkar och role-upen är större än ett A4?!) Uppe på det en slags desperat stämning ala "hihiii, vad bra vi äääär! Vi ligger ju lite sent i schemat men nu under teknikstulet är det väl bättre att jag snackar goja och säger samma sak tio gånger och upprepar hela tiden "Men vaaaaarför har evolutionen skapat mödomshinnan?!?!? Vad ska vi med den tiiiiill??? Ni ska snart få höra när hon berättar, hon kanske kan förklara varför vi har denna...ehh...mödomshinna!!!" utan att ha fattat att poängen med hela föreläsningen var att avslöja myten, att bevisa att mödomshinnan inte FINNS! I publiken alla dessa kvinnor, som jag HOPPAS kände samma desperation som jag men dolde den bakom lugna och nåt som bäst kan liknas med frikyrke-leende ansikten...
Aaahhhhrhrhrh!!!
Jag VILL liksom så jävla gärna att det ska vara bra..feministfestival, tjohooo, internationell kvinnodag, hurraaa! Jag tycker ju det är bra initiativ och att det är en bra sak. Jag är feminist! Men jag kan inte tycka det är OK att vara separatistiska...jag tar gärna debatten och jag vet att det är komplext men jag kan inte tro på en kvinnokamp utan männens engagemang. Inte ens med argumentet att det kan vara skönt att bara vara kvinnor ibland. Jag håller med, jag är ofta sjukt less på karlar, men det är inte okej att göra ett arrangemang där så många utesluts. Där en och flera grupper inte FÅR komma in. Man KAN inte skapa rättigheter för en grupp genom att diskriminera en annan. Då blir det bara en tillställning för de redan invigda och de som låtsas vara invigda, där ramarna för vad som är okej att säga, vara, tänka, visa, känna blir så smala att det snart inte finns plats för mer än 1% av kvinnorna heller. Och gör man nu likt förbannat det, utesluter alla förutom 0.5% av befolkningen, då ska man fan göra det bra! Professionellt! Annars får man med mej att göra.
jobbjobbjobb
Ojojoj...vad har hänt med mig? Jag har blivit arbetsnarkoman! Är på kontoret typ mellan 9 och 18.30 varje dag. Effektiv tid kanske det inte blir mycket mer än 8 timmar per dag, jag gillar pauser, men det säger ju en hel del ändå för er som känner mig. Det finns därför varken så mycket tid, ork eller inspiration att blogga här. Denna vecka bloggar jag dessutom för Krenova så för er som inte kan leva utan mina tankar i ordform kan ju smyga in på http://krenova.blogspot.com
Imorgon "ta betalt"-kurs (BIG NEED!) på folkets hus i regi av Krenova, sen kulturverks-intervju och därefter sista repet någonsin med Glesis.
Imorgon "ta betalt"-kurs (BIG NEED!) på folkets hus i regi av Krenova, sen kulturverks-intervju och därefter sista repet någonsin med Glesis.
....!!!!!!
(Förlåt mamma för vad som kommer härnäst och jag passar också på att be er alla eventuella framtida arbetsgivare som ju självklart läser min blogg att snälla blunda för kommande ord men..)
KUUUUUUUUUUUUUUUUUKEN!!!
Studieförbundet hade plötsligt dåligt med pengar och vill istället satsa på nåt jädra kulturhus så de har inte råd att anställa mig i sommar. Jag som hade tänkt mig att mötet idag bara skulle vara å skriva på papper och andas ut för att sen helhjärtat kunna satsa på uppsatsen. Men icke!
Dock ångrar jag inte att jag tog ut segern i förskott...två gånger! Jag var så glad så glad och den glädjen gav mig massor av energi. Så ja, jag kommer fortsätta med samma strategi. Men just nu är jag mest besviken och nere...har helt tappat peppen för projektet som jag trodde jag sålt. Dock...en liten gubbe i min mag-grop viskar lugnande att det kommer gå bra ändå. Att det kanske till och med var för det bästa. För jag fick idag en känsla av att studieförbundet X inte hade varit exemplariskt att samarbeta med. Men ÄNDÅ!!! En halvtidstjänst i sommar hade varit guld värt, inte bara i pengar utan mest i form av trygghet och lugn. Men precis som livet har lärt mig tidigare är inte trygghet ett kvitto på bra-ighet. Det kan snarare vara låsande och kvävande. KAN vara. Jag har bestämt mig för att det var så det SKULLE ha blivit. Och att jag nu slapp det.
Så...idag fick jag alltså den fantastiska nyheten att mitt projekt än så länge står fritt, är upp till mig och Mira att formulera, inte behöver hålla sig till någon annans paragrafer och fortfarande går att forma till precis till det vi vill ha det till.
UNDERBART!
ryss-virus...
...ska man passa sig för.
Annars har talföre fröken Bergman blivit stum för tillfället och pallar inte ge nån redovisning om resan. Den var fin, men nu nya tag. Fullt fokus på uppsatsen behövs nå djävulskt! Och skrivarperioder brukar inte vara kända för att innebära äventyr som det är lajbans att skriva om på en blogg. Men who knows? Jag säger bara: "Hej. Ehhh...HEEEEJ!!!!"
Annars har talföre fröken Bergman blivit stum för tillfället och pallar inte ge nån redovisning om resan. Den var fin, men nu nya tag. Fullt fokus på uppsatsen behövs nå djävulskt! Och skrivarperioder brukar inte vara kända för att innebära äventyr som det är lajbans att skriva om på en blogg. Men who knows? Jag säger bara: "Hej. Ehhh...HEEEEJ!!!!"
Egoskij ochskij Ryskij!
Nu är det jag som gäller för hela slanten. Ja, tyvärr. Eller? Och "jag" är nu = plugg och företag. Och vänner såklart. Jag fixar inget annat. Så fort nån kommer lite nära mig tappar jag fokus. Och energi. Och omtanke om mig själv. Det går fan inte. Efter ett superbra uppföljningssamtal med Krenova-Mona så känner jag mig stark. Stark i att vara stark och stark i att vara svag. Jag vet nu att det finns förståelse och stöttning och jag inser vilken tur jag haft som hamnat här. Där jag kan slappna av men också blir peppad och betrodd om bra saker. Att även i professionella sammanhang kunna blotta sig och visa sina svagheter och säga att man haft det tufft är guld värt. Det gör mig trygg. Jag inser också att det är det här jag vill. Jag kan inte bygga några relationer innan jag vet var jag har mig själv och har lärt mig att lyssna på mina egna behov och vad jag själv längtar till. Jag går så lätt helt upp i folk jag kommer nära. Jag VILL komma nära, men innan jag lärt mig göra det utan att jag lägger mig i matskålen och skriker "ät upp mig!" kan jag inte göra det. På samma sätt kan jag inte vara i sociala sammanhang där jag av nån anledning, som jag ännu inte förstått, blir någon annan än den jag vill vara. Där jag blir en Elfrida jag inte tycker om. Jag ska verkligen fortsätta att grunna på varför jag blir sån i vissa sammanhang och inte alls i andra, men tills jag grunnat klart så ska jag passa mig för dom. För dom bara tär. Istället söker jag mig till människor och sammanhang som stärker mig, som ger mig energi, i vilkas sammanhang jag tycker om mig själv. Dock med brasklappen att inte inleda någon närmare relation. Just nu. Tids nog ska jag nog komma dit att jag hittar balansen.
Istället nu - fart och fläkt! I eftermiddag sätter jag och Johanna på tåget mot Luleå, övernattning där i natt och sen tidigt imorgon bitti sätter vi oss i en bil med en massa ryssar, en Ylva och far till Murmansk! I detta sällskap trivs jag. Av hela jag. Räknar med en hel del snö, skog och renar i ungefär 60 mil. Tänk, det är inte så långt bort ändå. Fram med pälsmössan och bort med kontrollbehovet, hä e bar å kör!
Förändringarnas vindar...
...stormar för fullt! Emma flyttade, skolan är snart slut, och igår hoppade jag av Glesbygd´n. Bara sådär. Har tänkt på det länge, mer eller mindre ett år, men kanske på allvar sedan i slutet av sommaren. Glesis har varit så oerhört viktigt för mig och gett mig så väldans mycket. Men nu är det dags för nåt nytt. När det det inte är roligt längre, knappt ens ibland och knappt ens när man står på scenen, då finns det liksom ingen mening. Det var som att Emmas flytt och en massa andra förändringar gjorde det möjligt. Steget blev inte så stort. Men ändå är det stort och det kommer säkert komma stunder då jag ångrar mig, men jag är säker på att det är det bästa för mig. På många många sätt. För er som vill se mig och min silvriga trumpet i Glesis en sista gång så blir sista giget på Samiska Veckan 13/3. Man ska ju sluta på topp liksom. Det kommer bli grymt fint!
Att storgråta i -17...
...rekommenderas ej. Eller kanske, för den unika upplevelsens skull. För er som inte vill/vågar eller aldrig ges möjlighet att prova, ges här en recension.
Nackdelar:
1. Det gör ont. Förutom anledningen (och den smärtsamma tillika plötsliga känslan av förlust och insikten i att 90% av ens trygghet, uppskattningsvis 50% av ens glädjekällor, 100% av ens vardagliga nära sällskap och ungefär 85% av ens fysiska närhet, plötsligt försvunnit från staden så gott som för alltid) gör det ont i bröstet, i halsen, i luftrören, i näsan, i ögonen, på kinderna, att gråta i köldväder. Tårarna fryser fort och klibbar ihop ögonen. De plötsliga och häftiga inandningarna och de darriga utandningarna gör luftstrupen öppen och kölden tränger snabbt ner vilket blir särskilt smärtsamt för astmatiker och äldre personer. Kinderna värms först upp men blir snart än kyligare då tårarna fryser fast i sina kanaler vilket också frambringar smärta.
2. Om vandringen är längre än den då testet genomfördes (ca 1,3 km) är jag övertygad om att det bildas istappar i såväl näsborrar som under käklinjen. Förutom att istappar i ansiktet av många anses mindre attraktivt kan det säkerligen också innebära vissa skaderisker. Särskilt i samband med halkning och fall.
3. Utseendet. Erfarenheten efter testet är att ögonen blir mycket rödare mycket fortare i köldväder och snabbar på processen mot svullna ögonlock, även kallad "boxarblicken".
4. Snorproduktion. Man snorar mer. Bara köld som sådan har ju en inverkan på snorutsöndringen, som ju i dessa fall ökar väsentligt, men om man dessutom grinar mångdubblas mängden fort. Har man som undertecknad näspiercing finns dessutom risken att man fastnar med vanten i denne när man torkar snor som rinner. Då kan man tappa näs-smycket och om man inte är snabb faller den lätt utom synhåll i de väldiga snömassorna. Den eventuella förlusten kan ju anses ringa i sammanhanget, men kan vara avgörande då småsaker i dessa känslolägen lätt kan kännas övermäktiga.
Fördelar:
1. Snoret liksom koagulerar i näsborrarna vilket gör det segare och inte lika rinnigt. Det är visserligen äckligare med segt snor i på vantens baksida, men det blir inte samma mängder vilket ju måste anses positivt. Vid en längre vistelse utomhus fryser också snoret på vanten vilket minskar risken för kladd på ytterligare klädesplagg.
2. Snömängderna som ofta sammanfaller med minusgrader verkar djuddämpande varför hulkningar och snörvel inte blir lika hörbara för mötande gångtrafikanter och cyklister. Denna konsekvens blir särskilt viktig för de som inte är bekväma med publika (negativa) känsloyttringar.
3. Det blir lite vackert i all misär. Inte sällan är luften vid 17 minusgrader fylld av småglittrande snöflisor som faller från träd och hustak. Köldväder medför även ofta månsken som bidrar ytterligare till skönheten. Knarrande snö och ens egna fot-tramp kan också anses ge en passande ljudkuliss och kan om man vill förstärka den melankoliska känslan av ensamhet och utsatthet. Och är man humoristiskt lagd (alternativt har svårt att acceptera en ren känsla av sorg och därför har en tendens att förlöjliga det jobbiga känsloläget) kan det vackra bli så bisarrt att det blir "för mycket" och därmed lite skojigt. Men det kan också bara vara vackert. Notera att en pendling mellan ovanstående känslolägen som skönheten frambringar också är normal och fullt möjlig.
Sorg, otur och gnäll
Jävla bajs-dag. Idag är det inte roligt. Som ett moln över hela dagen ligger Emmas flytt. Den har inte bearbetats utan snarare förnekats, trots allt tjat om den här. Hon kom hem från natt-sällskapet vid typ 10, sen åt vi gemensam frukost, grät lite över våra tekoppar och knaprade knäckebröd med jordnötssmör. Så långt allt ok. Sen upptäckte jag ett brev jag glömt. Ett jävla inkassobrev. Jag har tydligen missat en e-faktura från comhem så nu blir det inte bara dubbel hyra mot tidigare, även yoga-terminsavgift á 700 spänn och 500 rätt in till inkassofirman. Jag blev bitter och fick smått panik men det löser sig väl. Pengar är bara pengar. Och jag kan ju faktiskt betala ut en liten lön till mig själv. Sen drog syster och jag iväg med pulka och fyllda kassar till återvinningsstationen, vidare in till stan och fixande av mobilt bredband till syster. Jag måste snart fixa detsamma då min dators internetuttag gått sönder, så jag kommer även vara tvungen att betala dubbla internetabbonemant i tre månader då cuk-hem har världens längsta uppsägningstid. Jaja. Återigen, pengar är bara pengar. Dagens höjdpunkt blev semlan OCH marängen på Nya konditoriet med syster. Mys mys mys! Väl hemma har jag pillat med emmas bredbandsinstallation och då och då slagits mot känslan av att hon åker om bara ett par timmar nu. Fy helvete. Och sen gick min älskade tekannas lock sönder. I tio bitar. Äh. Hur tråkigt blev inte det här inlägget då? Se mina gnäll över småsakerna som greppbara saker jag kan fokusera på och lägga mina känslor på då jag inte fattar att hon ska flytta. Förnekelse förnekelse. Snart blir det omöjligt så jag passar på.
Rast å vila
Efter en galen vecka med stora kliv framåt i både uppsats-fältarbetande och jobbande tog jag helg redan på torsdagen. Fick ett erbjudande om hemma-mys jag inte kunde motstå och ångrade mig inte en sekund. Tänk att det kan kännas som en stund i ett mikro-paradis att stänga in sig i en bunker med neddragna persienner för att slippa ana solljuset. Ibland är man bara avslappnad, som man är, och känner sig bra oavsett, och ibland är det bara självklart att man tycker om. Ikväll gör jag en repris fast i ensamhet och struntar fullständigt i att alla jag känner ska dansa loss på nya klubb Utkant´n. Syrrans grejer har nu flyttat och jag har saker att pilla med, ställa i ordning, ställa tillbaka där det stod innan hon flyttade hit. Jag behöver att det är synligt att hon ska flytta, har liksom försökt ignorera det länge nu, men med bara tre dagar kvar är det nog dags att bita i det sura. Jag behöver dessutom komma ikapp mig själv, bara vara för en stund, inte få några sociala intryck och få vila i att vara jag, vilket ju för tillfället känns underbart.
Parentes
Jag funderar på att redan starta ett dotterbolag till min lilla bisniss: "Bitch konsult" Bra, Irriterande/intelligent, Tyckande/Tips, Chockerande men sant och, Härlig (i brist på bättre). För det är fan det jag är bäst på, att tycka en massa å få folk å tänka till. Idag lyckades jag dessutom bli gillad medans jag var en bitch. Det var gött.
kära dagbok.
Men jösses vad är det meeeed livet idag! Eller mej??? På pappret borde den vara fasansfull...eller i alla fall vara en typisk och slitig vardag: upp kl. 6, kokte kaffe för å vakna å plötsligt välte hela melittahållaren så det skvätte ett kilo kaffesump över frys, in i frys, in i lådor, upp på väggar, upp på spiskant, in under skarvar å helvete. Och visst svor jag men ett djupt andetag senare var jag lugnt igen. Sen hämtning 7.10 av kulturverkare, fältarbete hela dagen (tredje gången i Holmsund på en vecka!!! Jag som velat åka dit för å se havet men inte gjort på 4 år!) med högstadiekids som brukar göra mig till ett känslomässigt nervvrak av ömsom ömhet, ömsom onda minnen, in till stan igen för bokande av intervjuer, sen till kontoret för renskrivning av anteckningar och mejlande, möte om konst ala elitism kontra populism (vilket kaaaaaaaanske ledde till ett styrelseuppdrag, bara för att nämnda styrelse behöver nån "vettig männska som vågar ifrågasätta och fråga folk vad fan dom håller på med"!), mera kontorskneg till 17.30 sen föreläsning om våld i samkönade relationer och 12 timmar senare hem. Men underbara dag...sol ända in i hjärtegropen. Mitt i all hets å stress å ett-i-ett sysslande går jag runt i sockervadd med ett stort lugn i kroppen. Jag gillar att vara jag just nu. Och jag har tänkt att det ska hålla i sig ett bra tag!
Om inte...
Ursäkta mitt blogg-bombande men jag kom på en sak.
Den här kedjan kan göras oändlig, innefatta "om jag inte varit på praktik på västbanken, i Hebron och köpt just DENDÄR börsen" och "om jag inte haft föräldrar som lärt mig prata med främmande männskor" och "om jag inte blivit fotad för universitetskatalogen och träffat Bella" men då hade det bara blivit för mycket. Istället börjar vi här, strax innan jul 2009:
Om inte Krenova haft julfest där vi pysslade med nål-tovning. Om jag inte hade gillat det hela och ett par dagar senare gått och köpt mig en tovnings-nål och ull. Om jag inte bestämt mig för att tova en räfv på tåget hem. Om inte tåget ruskat till i en kurva, om inte nålen gått sönder och jag inte hade satt den ömtåliga spetsen i jeans-låret så jag svor högt av smärta. Min besvikelse då var ENORM och den nyfunna tovnings-tarmen led plågor. Om den inte gjort det hade jag inte första dagen i Halmstad gått till Hemslöjdsbutiken. Och då hade jag inte heller tagit upp min palestinsk-broderade börs för att betala min nya nål. Och tänk om jag gjort det, men inte Mira stått i disken! Då hade hon aldrig sett den och kommenterat den och då hade jag inte heller fått berätta om den palestinska korsstygns-traditionen. Då hade hon aldrig fått chansen att berätta om sina strapatser till Andersberg och idéer om hantverkande kvinnor från olika länder. Då hade vi heller aldrig bestämt ett möte på Skånskans bageri och haft chans att verkligen prata om våra idéer. Och tänk om jag lämnat det där, om jag inte trott på vår idé! Tänk om jag inte hade berättat om mitt projekt för Bella, när vi ju egentligen hade ett möte om något helt annat. Tänk om hon inte samma vecka bokat ett möte med hemslöjdsföreningen som av en händelse råkar behöva hjälp med ett mångfaldsperspektiv. Och tänk om hon aldrig tipsat mig om studieförbundet X, tänk om kvinnan i fråga där hade varit någon annan, en trist tråkig typ utan visioner. Tänk om jag hade klantat mig och sagt något klumpigt som gjort att hon inte fick förtroende för mig. Tänk.
Två månader senare har jag skapat mitt eget jobb. Bara sådär liksom. Inte helt själv, utan som det så ofta är med rätt kontakter, rätt käft, en hel del braiga människor och en överfull portion bonna-tur. Nästa gång när en nål går sönder, om den så sticker mig rakt in i ögat, ska jag inte gräma mig, bara tänka att allt har en mening och att allt är en liten pusselbit i den stora livsplanen. Slump eller egen kamp spelar mindre roll. Tillåt mig bli en gnutta sentimental och ödestroende.
Den här kedjan kan göras oändlig, innefatta "om jag inte varit på praktik på västbanken, i Hebron och köpt just DENDÄR börsen" och "om jag inte haft föräldrar som lärt mig prata med främmande männskor" och "om jag inte blivit fotad för universitetskatalogen och träffat Bella" men då hade det bara blivit för mycket. Istället börjar vi här, strax innan jul 2009:
Om inte Krenova haft julfest där vi pysslade med nål-tovning. Om jag inte hade gillat det hela och ett par dagar senare gått och köpt mig en tovnings-nål och ull. Om jag inte bestämt mig för att tova en räfv på tåget hem. Om inte tåget ruskat till i en kurva, om inte nålen gått sönder och jag inte hade satt den ömtåliga spetsen i jeans-låret så jag svor högt av smärta. Min besvikelse då var ENORM och den nyfunna tovnings-tarmen led plågor. Om den inte gjort det hade jag inte första dagen i Halmstad gått till Hemslöjdsbutiken. Och då hade jag inte heller tagit upp min palestinsk-broderade börs för att betala min nya nål. Och tänk om jag gjort det, men inte Mira stått i disken! Då hade hon aldrig sett den och kommenterat den och då hade jag inte heller fått berätta om den palestinska korsstygns-traditionen. Då hade hon aldrig fått chansen att berätta om sina strapatser till Andersberg och idéer om hantverkande kvinnor från olika länder. Då hade vi heller aldrig bestämt ett möte på Skånskans bageri och haft chans att verkligen prata om våra idéer. Och tänk om jag lämnat det där, om jag inte trott på vår idé! Tänk om jag inte hade berättat om mitt projekt för Bella, när vi ju egentligen hade ett möte om något helt annat. Tänk om hon inte samma vecka bokat ett möte med hemslöjdsföreningen som av en händelse råkar behöva hjälp med ett mångfaldsperspektiv. Och tänk om hon aldrig tipsat mig om studieförbundet X, tänk om kvinnan i fråga där hade varit någon annan, en trist tråkig typ utan visioner. Tänk om jag hade klantat mig och sagt något klumpigt som gjort att hon inte fick förtroende för mig. Tänk.
Två månader senare har jag skapat mitt eget jobb. Bara sådär liksom. Inte helt själv, utan som det så ofta är med rätt kontakter, rätt käft, en hel del braiga människor och en överfull portion bonna-tur. Nästa gång när en nål går sönder, om den så sticker mig rakt in i ögat, ska jag inte gräma mig, bara tänka att allt har en mening och att allt är en liten pusselbit i den stora livsplanen. Slump eller egen kamp spelar mindre roll. Tillåt mig bli en gnutta sentimental och ödestroende.
Hurra ända in i snödrivan!!!
Hahahaha!!! Mötet...hur det gick? Ja, som jag skrev, jag tog ut segern i förskott och fick därmed segerkänsla två gånger! Jag sa till mina Krenova-kollegor före jag gick att "drömmen...och då menar jag DRÖMMEN vore ju att de anställer mig i sommar för att planera projektet så jag slipper sitta och slita utan inkomst". Vad tror ni händer? De vill anställa mig på halvtid för att helhjärtat kunna planera, styra upp, knyta kontakter, lägga upp, söka pengar, klura och marknadsföra. Fucking jävla fantastiskt! Hon höll med om ALLT! ALLA mina perspektiv. ALLT jag tycker är viktigt! Hon: "jo, det är ju viktigt att visa att kulturarvet är en process och alltid har varit". Jag: "jo, kolla här på mina mål, punkt 7 att ta tillvara traditioner men samtidigt visa på hur föränderlighet och nya influenser alltid varit en del av kulturarvet och att just förnyelse varit det som SKAPAT kulturarvet". Total jävla synk. Totalt underbar kvinna med fantastiska värderingar (=mina egna!) AJ ÄM FACKING GRÄJT!
