elfish

När jag läser fredagens inlägg så skäms jag lite. Det är skrivet i vredesmod, frustration och under...ehh...inverkan av en folköl??? Nä, men det är livsfarligt att gå in och kritisera seriösa sammanhang med ilska i blodet.Särskilt politiskt korrekta sammanhang där terminologin bör vara medveten och teoretiskt korrekt, inte spontan och sprungen ur känslor. Det blir så lätt platt, icke konstruktivt och amatörmässigt. Jag skrev som en fjortis. Jag låter verkligen inte som en kulturanalytiker med en magisterexamen i nära antågande. Jaja. Även kulturanalytiker kan ibland skriva lite snabbare än dom tänker. Och skönt är väl det kanske, att man inte ständigt rider på sina höga teoretiska hästar utan fortsätter ha hjärtat med sig. Men jag förstår dom som ännu mindre tycker att jag hör hemma i feministkretsar efter att ha läst mitt inlägg.

Jag står dock för kritiken. Men likt förbannat gick jag till feministfestivalen även igår, varpå jag kände mig som en hycklare. Det är ju nåt som drar dit liksom...jag vill ju så gärna att det ska vara bra!!! Känslan som infann sig i fredags hade nog mer att göra med andra saker än feministkören och den dåliga tekniken. Det handlar om uteslutande mekanismer. Inbördes beundran för de som redan är med i klubben och som därför utesluter inte bara män, utan även de flesta kvinnor. Skylten på dörren må säga "välkommen kvinnor, barn och transpersoner", men när man väl kliver innanför tröskeln finns det osynliga, outtalade skyltar som säger "Ehh..vem e du? Vad gör du här? Är du verkligen radikal? Är du vegan?" och så vidare. Vid diskussion med Anders samt natt-prat med käraste E-M visade sig mina farhågor vara sanna, det finns många som aldrig skulle sätta sin fot på feministfestivalen. Grymma feminister. Tidigare "ledande" feminister här i stan. Vanliga brudar med massor av bra åsikter, styrka och förändringsglöd. Men de känner sig inte heller välkomna. För i den där världen är man så desperat att få vara sin egen, få vara fri, få ha makt, att man inte ser att man själv återskapar de hierarkier som man försöker motarbeta mellan män och kvinnor, fast som nu uppstår mellan kvinnor och kvinnor. De som ifrågasätter får inte vara med. Blir knappt hälsade på. De som är med i klubben står vid podiet och pratar om jämlikhet, delaktighet, tillgänglighet och systerskap men står i nästa sekund och ignorerar en vanlig svenne-brud med kläder från Lindex och diskret mascara. När en av världens mest underbara människor efter några timmar på festivalen känner sig totalt värdelös, oälskad och dålig, då är någonting allvarligt fel. Då har man som arrangör misslyckats. Kanske är det bara ett fåtal som är med och skapar den där stämningen. Kanske är det inte programmet som sådant. För det räcker ju med 10 osäkra människor på maktposition i ett sammanhang för att resten ska känna sig exkluderade. Och det är subtila grejer vi snackar om här...inga tydliga signaler här inte! Nej...tysta men effektiva härskartekniker dols bakom leenden och vackra ord.

Klurigt är det. Svårt att sätta fingret på. Umeå Feministfestival skulle verkligen behöva en djupdykande kulturanalys.