Om inte...
Ursäkta mitt blogg-bombande men jag kom på en sak.
Den här kedjan kan göras oändlig, innefatta "om jag inte varit på praktik på västbanken, i Hebron och köpt just DENDÄR börsen" och "om jag inte haft föräldrar som lärt mig prata med främmande männskor" och "om jag inte blivit fotad för universitetskatalogen och träffat Bella" men då hade det bara blivit för mycket. Istället börjar vi här, strax innan jul 2009:
Om inte Krenova haft julfest där vi pysslade med nål-tovning. Om jag inte hade gillat det hela och ett par dagar senare gått och köpt mig en tovnings-nål och ull. Om jag inte bestämt mig för att tova en räfv på tåget hem. Om inte tåget ruskat till i en kurva, om inte nålen gått sönder och jag inte hade satt den ömtåliga spetsen i jeans-låret så jag svor högt av smärta. Min besvikelse då var ENORM och den nyfunna tovnings-tarmen led plågor. Om den inte gjort det hade jag inte första dagen i Halmstad gått till Hemslöjdsbutiken. Och då hade jag inte heller tagit upp min palestinsk-broderade börs för att betala min nya nål. Och tänk om jag gjort det, men inte Mira stått i disken! Då hade hon aldrig sett den och kommenterat den och då hade jag inte heller fått berätta om den palestinska korsstygns-traditionen. Då hade hon aldrig fått chansen att berätta om sina strapatser till Andersberg och idéer om hantverkande kvinnor från olika länder. Då hade vi heller aldrig bestämt ett möte på Skånskans bageri och haft chans att verkligen prata om våra idéer. Och tänk om jag lämnat det där, om jag inte trott på vår idé! Tänk om jag inte hade berättat om mitt projekt för Bella, när vi ju egentligen hade ett möte om något helt annat. Tänk om hon inte samma vecka bokat ett möte med hemslöjdsföreningen som av en händelse råkar behöva hjälp med ett mångfaldsperspektiv. Och tänk om hon aldrig tipsat mig om studieförbundet X, tänk om kvinnan i fråga där hade varit någon annan, en trist tråkig typ utan visioner. Tänk om jag hade klantat mig och sagt något klumpigt som gjort att hon inte fick förtroende för mig. Tänk.
Två månader senare har jag skapat mitt eget jobb. Bara sådär liksom. Inte helt själv, utan som det så ofta är med rätt kontakter, rätt käft, en hel del braiga människor och en överfull portion bonna-tur. Nästa gång när en nål går sönder, om den så sticker mig rakt in i ögat, ska jag inte gräma mig, bara tänka att allt har en mening och att allt är en liten pusselbit i den stora livsplanen. Slump eller egen kamp spelar mindre roll. Tillåt mig bli en gnutta sentimental och ödestroende.
Den här kedjan kan göras oändlig, innefatta "om jag inte varit på praktik på västbanken, i Hebron och köpt just DENDÄR börsen" och "om jag inte haft föräldrar som lärt mig prata med främmande männskor" och "om jag inte blivit fotad för universitetskatalogen och träffat Bella" men då hade det bara blivit för mycket. Istället börjar vi här, strax innan jul 2009:
Om inte Krenova haft julfest där vi pysslade med nål-tovning. Om jag inte hade gillat det hela och ett par dagar senare gått och köpt mig en tovnings-nål och ull. Om jag inte bestämt mig för att tova en räfv på tåget hem. Om inte tåget ruskat till i en kurva, om inte nålen gått sönder och jag inte hade satt den ömtåliga spetsen i jeans-låret så jag svor högt av smärta. Min besvikelse då var ENORM och den nyfunna tovnings-tarmen led plågor. Om den inte gjort det hade jag inte första dagen i Halmstad gått till Hemslöjdsbutiken. Och då hade jag inte heller tagit upp min palestinsk-broderade börs för att betala min nya nål. Och tänk om jag gjort det, men inte Mira stått i disken! Då hade hon aldrig sett den och kommenterat den och då hade jag inte heller fått berätta om den palestinska korsstygns-traditionen. Då hade hon aldrig fått chansen att berätta om sina strapatser till Andersberg och idéer om hantverkande kvinnor från olika länder. Då hade vi heller aldrig bestämt ett möte på Skånskans bageri och haft chans att verkligen prata om våra idéer. Och tänk om jag lämnat det där, om jag inte trott på vår idé! Tänk om jag inte hade berättat om mitt projekt för Bella, när vi ju egentligen hade ett möte om något helt annat. Tänk om hon inte samma vecka bokat ett möte med hemslöjdsföreningen som av en händelse råkar behöva hjälp med ett mångfaldsperspektiv. Och tänk om hon aldrig tipsat mig om studieförbundet X, tänk om kvinnan i fråga där hade varit någon annan, en trist tråkig typ utan visioner. Tänk om jag hade klantat mig och sagt något klumpigt som gjort att hon inte fick förtroende för mig. Tänk.
Två månader senare har jag skapat mitt eget jobb. Bara sådär liksom. Inte helt själv, utan som det så ofta är med rätt kontakter, rätt käft, en hel del braiga människor och en överfull portion bonna-tur. Nästa gång när en nål går sönder, om den så sticker mig rakt in i ögat, ska jag inte gräma mig, bara tänka att allt har en mening och att allt är en liten pusselbit i den stora livsplanen. Slump eller egen kamp spelar mindre roll. Tillåt mig bli en gnutta sentimental och ödestroende.
Kommentarer
Postat av: ylva
PUSS!
Postat av: Iréne Bergman
Visst kan man tro på ödet och förlita sig på det! Synd att jag glömmer bort alldeles för ofta och grämer mig, oroar mig och tappar tron.
Puss på dig.
Postat av: Elfish
Ja mammsen! Man kan ju inte bara vila sig tillbaka och tro att nån kommer å knackar på och erbjuder lösningar på ens drömmar, men man kan jobba på i en riktning och tro på att det löser sig! Puss på dig med!
Postat av: JO
Fatalist javisst!
:) Kul att du har börjat bloggerera!
Och grymt roligt att läsa om att dina tankar och viljor liksom går vägen på jobbfronten.
Kram påre
Postat av: Elfish
YO Jo! Skulle inte du komma å hälsa på??? Kram å puss!
Trackback
