Egoskij ochskij Ryskij!
Nu är det jag som gäller för hela slanten. Ja, tyvärr. Eller? Och "jag" är nu = plugg och företag. Och vänner såklart. Jag fixar inget annat. Så fort nån kommer lite nära mig tappar jag fokus. Och energi. Och omtanke om mig själv. Det går fan inte. Efter ett superbra uppföljningssamtal med Krenova-Mona så känner jag mig stark. Stark i att vara stark och stark i att vara svag. Jag vet nu att det finns förståelse och stöttning och jag inser vilken tur jag haft som hamnat här. Där jag kan slappna av men också blir peppad och betrodd om bra saker. Att även i professionella sammanhang kunna blotta sig och visa sina svagheter och säga att man haft det tufft är guld värt. Det gör mig trygg. Jag inser också att det är det här jag vill. Jag kan inte bygga några relationer innan jag vet var jag har mig själv och har lärt mig att lyssna på mina egna behov och vad jag själv längtar till. Jag går så lätt helt upp i folk jag kommer nära. Jag VILL komma nära, men innan jag lärt mig göra det utan att jag lägger mig i matskålen och skriker "ät upp mig!" kan jag inte göra det. På samma sätt kan jag inte vara i sociala sammanhang där jag av nån anledning, som jag ännu inte förstått, blir någon annan än den jag vill vara. Där jag blir en Elfrida jag inte tycker om. Jag ska verkligen fortsätta att grunna på varför jag blir sån i vissa sammanhang och inte alls i andra, men tills jag grunnat klart så ska jag passa mig för dom. För dom bara tär. Istället söker jag mig till människor och sammanhang som stärker mig, som ger mig energi, i vilkas sammanhang jag tycker om mig själv. Dock med brasklappen att inte inleda någon närmare relation. Just nu. Tids nog ska jag nog komma dit att jag hittar balansen.
Istället nu - fart och fläkt! I eftermiddag sätter jag och Johanna på tåget mot Luleå, övernattning där i natt och sen tidigt imorgon bitti sätter vi oss i en bil med en massa ryssar, en Ylva och far till Murmansk! I detta sällskap trivs jag. Av hela jag. Räknar med en hel del snö, skog och renar i ungefär 60 mil. Tänk, det är inte så långt bort ändå. Fram med pälsmössan och bort med kontrollbehovet, hä e bar å kör!
Förändringarnas vindar...
...stormar för fullt! Emma flyttade, skolan är snart slut, och igår hoppade jag av Glesbygd´n. Bara sådär. Har tänkt på det länge, mer eller mindre ett år, men kanske på allvar sedan i slutet av sommaren. Glesis har varit så oerhört viktigt för mig och gett mig så väldans mycket. Men nu är det dags för nåt nytt. När det det inte är roligt längre, knappt ens ibland och knappt ens när man står på scenen, då finns det liksom ingen mening. Det var som att Emmas flytt och en massa andra förändringar gjorde det möjligt. Steget blev inte så stort. Men ändå är det stort och det kommer säkert komma stunder då jag ångrar mig, men jag är säker på att det är det bästa för mig. På många många sätt. För er som vill se mig och min silvriga trumpet i Glesis en sista gång så blir sista giget på Samiska Veckan 13/3. Man ska ju sluta på topp liksom. Det kommer bli grymt fint!
Att storgråta i -17...
...rekommenderas ej. Eller kanske, för den unika upplevelsens skull. För er som inte vill/vågar eller aldrig ges möjlighet att prova, ges här en recension.
Nackdelar:
1. Det gör ont. Förutom anledningen (och den smärtsamma tillika plötsliga känslan av förlust och insikten i att 90% av ens trygghet, uppskattningsvis 50% av ens glädjekällor, 100% av ens vardagliga nära sällskap och ungefär 85% av ens fysiska närhet, plötsligt försvunnit från staden så gott som för alltid) gör det ont i bröstet, i halsen, i luftrören, i näsan, i ögonen, på kinderna, att gråta i köldväder. Tårarna fryser fort och klibbar ihop ögonen. De plötsliga och häftiga inandningarna och de darriga utandningarna gör luftstrupen öppen och kölden tränger snabbt ner vilket blir särskilt smärtsamt för astmatiker och äldre personer. Kinderna värms först upp men blir snart än kyligare då tårarna fryser fast i sina kanaler vilket också frambringar smärta.
2. Om vandringen är längre än den då testet genomfördes (ca 1,3 km) är jag övertygad om att det bildas istappar i såväl näsborrar som under käklinjen. Förutom att istappar i ansiktet av många anses mindre attraktivt kan det säkerligen också innebära vissa skaderisker. Särskilt i samband med halkning och fall.
3. Utseendet. Erfarenheten efter testet är att ögonen blir mycket rödare mycket fortare i köldväder och snabbar på processen mot svullna ögonlock, även kallad "boxarblicken".
4. Snorproduktion. Man snorar mer. Bara köld som sådan har ju en inverkan på snorutsöndringen, som ju i dessa fall ökar väsentligt, men om man dessutom grinar mångdubblas mängden fort. Har man som undertecknad näspiercing finns dessutom risken att man fastnar med vanten i denne när man torkar snor som rinner. Då kan man tappa näs-smycket och om man inte är snabb faller den lätt utom synhåll i de väldiga snömassorna. Den eventuella förlusten kan ju anses ringa i sammanhanget, men kan vara avgörande då småsaker i dessa känslolägen lätt kan kännas övermäktiga.
Fördelar:
1. Snoret liksom koagulerar i näsborrarna vilket gör det segare och inte lika rinnigt. Det är visserligen äckligare med segt snor i på vantens baksida, men det blir inte samma mängder vilket ju måste anses positivt. Vid en längre vistelse utomhus fryser också snoret på vanten vilket minskar risken för kladd på ytterligare klädesplagg.
2. Snömängderna som ofta sammanfaller med minusgrader verkar djuddämpande varför hulkningar och snörvel inte blir lika hörbara för mötande gångtrafikanter och cyklister. Denna konsekvens blir särskilt viktig för de som inte är bekväma med publika (negativa) känsloyttringar.
3. Det blir lite vackert i all misär. Inte sällan är luften vid 17 minusgrader fylld av småglittrande snöflisor som faller från träd och hustak. Köldväder medför även ofta månsken som bidrar ytterligare till skönheten. Knarrande snö och ens egna fot-tramp kan också anses ge en passande ljudkuliss och kan om man vill förstärka den melankoliska känslan av ensamhet och utsatthet. Och är man humoristiskt lagd (alternativt har svårt att acceptera en ren känsla av sorg och därför har en tendens att förlöjliga det jobbiga känsloläget) kan det vackra bli så bisarrt att det blir "för mycket" och därmed lite skojigt. Men det kan också bara vara vackert. Notera att en pendling mellan ovanstående känslolägen som skönheten frambringar också är normal och fullt möjlig.
Sorg, otur och gnäll
Jävla bajs-dag. Idag är det inte roligt. Som ett moln över hela dagen ligger Emmas flytt. Den har inte bearbetats utan snarare förnekats, trots allt tjat om den här. Hon kom hem från natt-sällskapet vid typ 10, sen åt vi gemensam frukost, grät lite över våra tekoppar och knaprade knäckebröd med jordnötssmör. Så långt allt ok. Sen upptäckte jag ett brev jag glömt. Ett jävla inkassobrev. Jag har tydligen missat en e-faktura från comhem så nu blir det inte bara dubbel hyra mot tidigare, även yoga-terminsavgift á 700 spänn och 500 rätt in till inkassofirman. Jag blev bitter och fick smått panik men det löser sig väl. Pengar är bara pengar. Och jag kan ju faktiskt betala ut en liten lön till mig själv. Sen drog syster och jag iväg med pulka och fyllda kassar till återvinningsstationen, vidare in till stan och fixande av mobilt bredband till syster. Jag måste snart fixa detsamma då min dators internetuttag gått sönder, så jag kommer även vara tvungen att betala dubbla internetabbonemant i tre månader då cuk-hem har världens längsta uppsägningstid. Jaja. Återigen, pengar är bara pengar. Dagens höjdpunkt blev semlan OCH marängen på Nya konditoriet med syster. Mys mys mys! Väl hemma har jag pillat med emmas bredbandsinstallation och då och då slagits mot känslan av att hon åker om bara ett par timmar nu. Fy helvete. Och sen gick min älskade tekannas lock sönder. I tio bitar. Äh. Hur tråkigt blev inte det här inlägget då? Se mina gnäll över småsakerna som greppbara saker jag kan fokusera på och lägga mina känslor på då jag inte fattar att hon ska flytta. Förnekelse förnekelse. Snart blir det omöjligt så jag passar på.
Rast å vila
Efter en galen vecka med stora kliv framåt i både uppsats-fältarbetande och jobbande tog jag helg redan på torsdagen. Fick ett erbjudande om hemma-mys jag inte kunde motstå och ångrade mig inte en sekund. Tänk att det kan kännas som en stund i ett mikro-paradis att stänga in sig i en bunker med neddragna persienner för att slippa ana solljuset. Ibland är man bara avslappnad, som man är, och känner sig bra oavsett, och ibland är det bara självklart att man tycker om. Ikväll gör jag en repris fast i ensamhet och struntar fullständigt i att alla jag känner ska dansa loss på nya klubb Utkant´n. Syrrans grejer har nu flyttat och jag har saker att pilla med, ställa i ordning, ställa tillbaka där det stod innan hon flyttade hit. Jag behöver att det är synligt att hon ska flytta, har liksom försökt ignorera det länge nu, men med bara tre dagar kvar är det nog dags att bita i det sura. Jag behöver dessutom komma ikapp mig själv, bara vara för en stund, inte få några sociala intryck och få vila i att vara jag, vilket ju för tillfället känns underbart.
Parentes
Jag funderar på att redan starta ett dotterbolag till min lilla bisniss: "Bitch konsult" Bra, Irriterande/intelligent, Tyckande/Tips, Chockerande men sant och, Härlig (i brist på bättre). För det är fan det jag är bäst på, att tycka en massa å få folk å tänka till. Idag lyckades jag dessutom bli gillad medans jag var en bitch. Det var gött.
kära dagbok.
Men jösses vad är det meeeed livet idag! Eller mej??? På pappret borde den vara fasansfull...eller i alla fall vara en typisk och slitig vardag: upp kl. 6, kokte kaffe för å vakna å plötsligt välte hela melittahållaren så det skvätte ett kilo kaffesump över frys, in i frys, in i lådor, upp på väggar, upp på spiskant, in under skarvar å helvete. Och visst svor jag men ett djupt andetag senare var jag lugnt igen. Sen hämtning 7.10 av kulturverkare, fältarbete hela dagen (tredje gången i Holmsund på en vecka!!! Jag som velat åka dit för å se havet men inte gjort på 4 år!) med högstadiekids som brukar göra mig till ett känslomässigt nervvrak av ömsom ömhet, ömsom onda minnen, in till stan igen för bokande av intervjuer, sen till kontoret för renskrivning av anteckningar och mejlande, möte om konst ala elitism kontra populism (vilket kaaaaaaaanske ledde till ett styrelseuppdrag, bara för att nämnda styrelse behöver nån "vettig männska som vågar ifrågasätta och fråga folk vad fan dom håller på med"!), mera kontorskneg till 17.30 sen föreläsning om våld i samkönade relationer och 12 timmar senare hem. Men underbara dag...sol ända in i hjärtegropen. Mitt i all hets å stress å ett-i-ett sysslande går jag runt i sockervadd med ett stort lugn i kroppen. Jag gillar att vara jag just nu. Och jag har tänkt att det ska hålla i sig ett bra tag!
Om inte...
Ursäkta mitt blogg-bombande men jag kom på en sak.
Den här kedjan kan göras oändlig, innefatta "om jag inte varit på praktik på västbanken, i Hebron och köpt just DENDÄR börsen" och "om jag inte haft föräldrar som lärt mig prata med främmande männskor" och "om jag inte blivit fotad för universitetskatalogen och träffat Bella" men då hade det bara blivit för mycket. Istället börjar vi här, strax innan jul 2009:
Om inte Krenova haft julfest där vi pysslade med nål-tovning. Om jag inte hade gillat det hela och ett par dagar senare gått och köpt mig en tovnings-nål och ull. Om jag inte bestämt mig för att tova en räfv på tåget hem. Om inte tåget ruskat till i en kurva, om inte nålen gått sönder och jag inte hade satt den ömtåliga spetsen i jeans-låret så jag svor högt av smärta. Min besvikelse då var ENORM och den nyfunna tovnings-tarmen led plågor. Om den inte gjort det hade jag inte första dagen i Halmstad gått till Hemslöjdsbutiken. Och då hade jag inte heller tagit upp min palestinsk-broderade börs för att betala min nya nål. Och tänk om jag gjort det, men inte Mira stått i disken! Då hade hon aldrig sett den och kommenterat den och då hade jag inte heller fått berätta om den palestinska korsstygns-traditionen. Då hade hon aldrig fått chansen att berätta om sina strapatser till Andersberg och idéer om hantverkande kvinnor från olika länder. Då hade vi heller aldrig bestämt ett möte på Skånskans bageri och haft chans att verkligen prata om våra idéer. Och tänk om jag lämnat det där, om jag inte trott på vår idé! Tänk om jag inte hade berättat om mitt projekt för Bella, när vi ju egentligen hade ett möte om något helt annat. Tänk om hon inte samma vecka bokat ett möte med hemslöjdsföreningen som av en händelse råkar behöva hjälp med ett mångfaldsperspektiv. Och tänk om hon aldrig tipsat mig om studieförbundet X, tänk om kvinnan i fråga där hade varit någon annan, en trist tråkig typ utan visioner. Tänk om jag hade klantat mig och sagt något klumpigt som gjort att hon inte fick förtroende för mig. Tänk.
Två månader senare har jag skapat mitt eget jobb. Bara sådär liksom. Inte helt själv, utan som det så ofta är med rätt kontakter, rätt käft, en hel del braiga människor och en överfull portion bonna-tur. Nästa gång när en nål går sönder, om den så sticker mig rakt in i ögat, ska jag inte gräma mig, bara tänka att allt har en mening och att allt är en liten pusselbit i den stora livsplanen. Slump eller egen kamp spelar mindre roll. Tillåt mig bli en gnutta sentimental och ödestroende.
Den här kedjan kan göras oändlig, innefatta "om jag inte varit på praktik på västbanken, i Hebron och köpt just DENDÄR börsen" och "om jag inte haft föräldrar som lärt mig prata med främmande männskor" och "om jag inte blivit fotad för universitetskatalogen och träffat Bella" men då hade det bara blivit för mycket. Istället börjar vi här, strax innan jul 2009:
Om inte Krenova haft julfest där vi pysslade med nål-tovning. Om jag inte hade gillat det hela och ett par dagar senare gått och köpt mig en tovnings-nål och ull. Om jag inte bestämt mig för att tova en räfv på tåget hem. Om inte tåget ruskat till i en kurva, om inte nålen gått sönder och jag inte hade satt den ömtåliga spetsen i jeans-låret så jag svor högt av smärta. Min besvikelse då var ENORM och den nyfunna tovnings-tarmen led plågor. Om den inte gjort det hade jag inte första dagen i Halmstad gått till Hemslöjdsbutiken. Och då hade jag inte heller tagit upp min palestinsk-broderade börs för att betala min nya nål. Och tänk om jag gjort det, men inte Mira stått i disken! Då hade hon aldrig sett den och kommenterat den och då hade jag inte heller fått berätta om den palestinska korsstygns-traditionen. Då hade hon aldrig fått chansen att berätta om sina strapatser till Andersberg och idéer om hantverkande kvinnor från olika länder. Då hade vi heller aldrig bestämt ett möte på Skånskans bageri och haft chans att verkligen prata om våra idéer. Och tänk om jag lämnat det där, om jag inte trott på vår idé! Tänk om jag inte hade berättat om mitt projekt för Bella, när vi ju egentligen hade ett möte om något helt annat. Tänk om hon inte samma vecka bokat ett möte med hemslöjdsföreningen som av en händelse råkar behöva hjälp med ett mångfaldsperspektiv. Och tänk om hon aldrig tipsat mig om studieförbundet X, tänk om kvinnan i fråga där hade varit någon annan, en trist tråkig typ utan visioner. Tänk om jag hade klantat mig och sagt något klumpigt som gjort att hon inte fick förtroende för mig. Tänk.
Två månader senare har jag skapat mitt eget jobb. Bara sådär liksom. Inte helt själv, utan som det så ofta är med rätt kontakter, rätt käft, en hel del braiga människor och en överfull portion bonna-tur. Nästa gång när en nål går sönder, om den så sticker mig rakt in i ögat, ska jag inte gräma mig, bara tänka att allt har en mening och att allt är en liten pusselbit i den stora livsplanen. Slump eller egen kamp spelar mindre roll. Tillåt mig bli en gnutta sentimental och ödestroende.
Hurra ända in i snödrivan!!!
Hahahaha!!! Mötet...hur det gick? Ja, som jag skrev, jag tog ut segern i förskott och fick därmed segerkänsla två gånger! Jag sa till mina Krenova-kollegor före jag gick att "drömmen...och då menar jag DRÖMMEN vore ju att de anställer mig i sommar för att planera projektet så jag slipper sitta och slita utan inkomst". Vad tror ni händer? De vill anställa mig på halvtid för att helhjärtat kunna planera, styra upp, knyta kontakter, lägga upp, söka pengar, klura och marknadsföra. Fucking jävla fantastiskt! Hon höll med om ALLT! ALLA mina perspektiv. ALLT jag tycker är viktigt! Hon: "jo, det är ju viktigt att visa att kulturarvet är en process och alltid har varit". Jag: "jo, kolla här på mina mål, punkt 7 att ta tillvara traditioner men samtidigt visa på hur föränderlighet och nya influenser alltid varit en del av kulturarvet och att just förnyelse varit det som SKAPAT kulturarvet". Total jävla synk. Totalt underbar kvinna med fantastiska värderingar (=mina egna!) AJ ÄM FACKING GRÄJT!
Int´nå! Bara götta!
Inga förväntningar, inga krav, inga måsten, löften eller tvång. Förhoppningar, javisst! Men otydliga sådana. Mest förhoppningar om ett suddigt "bra" oavsett innehåll. Men mest för att det kan vara härligt att hoppas, då får man ju som en klok vän sa "ta ut saker i förskott och därmed i alla fall bli glad EN gång även om det skiter sig sen". Det är svårt att tänka så, jag vet, men jag tränar. Jag pallar inte oroa mig mer. När orosmolnen kommer, och det gör dom ju förr eller senare, så står jag inte och skyddar mig under ett paraply på ett öppet fält och blir en levande måltavla för blixtnedslag, utan springer istället ut och hoppar i vattenpölarna. Nej jag pallar inte oroa mig, utan jag njuter och hoppar som så många gånger förr blint rakt ut. Skillnaden är att jag nu inte har en "skit samma"-mentalitet utan med kombinerat mod OCH tillförsikt. Man måste bygga grunden först, annars rasar det. Så jag bygger. Snart viktigt möte och jag tränar tränar tränar på nyss namngivna inställning. Bygga bygga bygga! Knyta knyta knyta. Hoppas hoppas hoppas. Det kommer gå bra, det kommer bli götta! Sol ute, sol i sinne även om jag bara har lysrör och saknar fönster inne.
hemma tillslut
Mascara-klägg och torra linser i ögonen, mystiska allergiprickar på överarmarna, en sockerstinn mage, obotlig törst, ett envist men välkommet flin på läpparna och en genomvarm, lugn, sliten och avslappnad kropp är de fysiska bevisen. Elvis-leende, världens längsta ögonfransar och en sjungande, gungande nallebjörn sitter klistrat på min mentala näthinna och gör mig glad. Ett dåligt och malplacerat refererande till Boije och "nog finns det mål och mening på vår färd, men det är vägen som är mödan värd" över en kladdig cheeseburgare känns i efterhand oerhört träffande. "Äh" har fått en ny innebörd och fyller mig med tålamod utan dolda avsikter. Nu sova.
Ha!
Folk ringer OCH mailar för att få träffa mig. Samma människor alltså. För de har börjat höra talas om min projektidé. Fan, ibland är man bara SÅ rätt på det! Och ja, jag tänker hålla mig till attityden att jag är bäst så länge det rullar. Och shajse vad det ska rulla!
Som den egenföretagare jag är sitter jag dessutom en fredag efter 17.00 och jobbar. Jag är chockad själv. Nu dock till Systemet, sen förfest och sen dansa till systers DJ:ande!
skevhet
Woahhhh! Jag är en känslomässig bergochdalbana. Ena sidan aspepp, andra superdepp. Eller bara stressmage? Förändringsskräck? En inre tornado av motstridiga känslor.
As-pepp:
1. Folk som vet och som kan och som kan hjälpa och vill anlita mig tror på mina idéer och tror på mig. Underbart! Det finns tro och hopp och kärlek har inte ett skit med saken att göra. Mer än kärleken till att möjligtvis kunna göra ett grymt projekt som människor som varit dissade av allt för många alldeles för länge äntligen får en chans och tas på allvar. Jag tror på mig! Det kommer gå strålers!
2. -5 kilo syns nu på bild trots att jag bara trodde det var inbillning att kläderna sitter lösare. Ja, jag och syster tar hemligstämplade nakenfoton på varandra för att dokumentera. Tro ALDRIG att ni får glotta på de bilderna! Haha! Vågen pekar på lägsta vikten sedan nian typ. Wonderbaum!
3. Jag hade nattliga visioner i systerns skrubb och istället för att störas av smackandet från vardagsrummet passade jag på att lägga upp uppsatsstrategier. Det gick bra. Jag tror jag är nåt intressant på spåren!
4. Syster ska flytta. Ja, denna punkt kommer även under nästa rubrik, men det är så fantastiskt! Hon är så lycklig och så bra och ska snart iväg på ett sånt äventyr att jag inte kan annat än glädjas in i själen.
Super-depp:
1. Jag har gått vidare men jag fixar inte tystnaden så bra. Det kanske är obegripligt för många, de som tycker att "vafan, är det slut så är det slut, skit i det!" men jag funkar inte så. Jag behöver tala ut. Jag bryr mig ju så ofantligt och är så ledsen för att det finns så många missförstånd. Jag tror, att om vi bara fick snacka så skulle vi må bättre. But it takes two to tango!
2. Syster ska flytta. Jag vet, jag tjatar, och nej, vi är inte siamesiska tvillingar, och ja, vi har mer och mer blivit självständiga individer även här i Umä och det är faktiskt dags. Men samtidigt. Beroende kan vara vackert. Ensamhet i sällskap är underbart och även om min hjärna ibland skriker efter ensamhet på egen hand så känns hennes flytt nästa vecka skrämmande. Men jag kommer komma över det. Behöver bara grämas lite.
3. Stress!!! Waaaahhhh! Hur FAN ska jag försörja mig! Hur fan gör man för att ha självdisciplin? Hur FAAAAN gör man en verksamhetsbeskrivning? Hur FAAAN skriver man en budget? (NEEEJ jag lärde mig inte det på företags-fucking-ekonomin-ala-århundradets-skämt!)
Slutsats:
Ja. Jag är en glad skit, men också en orolig jävel. Och jag svär visst mer än nånsin. Så blir det när det är kaos, bra kaos och dåligt kaos och särskilt båda två samtidigt. Graaahhh! Hurraaa! Hjälp! Jag kan allt!
As-pepp:
1. Folk som vet och som kan och som kan hjälpa och vill anlita mig tror på mina idéer och tror på mig. Underbart! Det finns tro och hopp och kärlek har inte ett skit med saken att göra. Mer än kärleken till att möjligtvis kunna göra ett grymt projekt som människor som varit dissade av allt för många alldeles för länge äntligen får en chans och tas på allvar. Jag tror på mig! Det kommer gå strålers!
2. -5 kilo syns nu på bild trots att jag bara trodde det var inbillning att kläderna sitter lösare. Ja, jag och syster tar hemligstämplade nakenfoton på varandra för att dokumentera. Tro ALDRIG att ni får glotta på de bilderna! Haha! Vågen pekar på lägsta vikten sedan nian typ. Wonderbaum!
3. Jag hade nattliga visioner i systerns skrubb och istället för att störas av smackandet från vardagsrummet passade jag på att lägga upp uppsatsstrategier. Det gick bra. Jag tror jag är nåt intressant på spåren!
4. Syster ska flytta. Ja, denna punkt kommer även under nästa rubrik, men det är så fantastiskt! Hon är så lycklig och så bra och ska snart iväg på ett sånt äventyr att jag inte kan annat än glädjas in i själen.
Super-depp:
1. Jag har gått vidare men jag fixar inte tystnaden så bra. Det kanske är obegripligt för många, de som tycker att "vafan, är det slut så är det slut, skit i det!" men jag funkar inte så. Jag behöver tala ut. Jag bryr mig ju så ofantligt och är så ledsen för att det finns så många missförstånd. Jag tror, att om vi bara fick snacka så skulle vi må bättre. But it takes two to tango!
2. Syster ska flytta. Jag vet, jag tjatar, och nej, vi är inte siamesiska tvillingar, och ja, vi har mer och mer blivit självständiga individer även här i Umä och det är faktiskt dags. Men samtidigt. Beroende kan vara vackert. Ensamhet i sällskap är underbart och även om min hjärna ibland skriker efter ensamhet på egen hand så känns hennes flytt nästa vecka skrämmande. Men jag kommer komma över det. Behöver bara grämas lite.
3. Stress!!! Waaaahhhh! Hur FAN ska jag försörja mig! Hur fan gör man för att ha självdisciplin? Hur FAAAAN gör man en verksamhetsbeskrivning? Hur FAAAN skriver man en budget? (NEEEJ jag lärde mig inte det på företags-fucking-ekonomin-ala-århundradets-skämt!)
Slutsats:
Ja. Jag är en glad skit, men också en orolig jävel. Och jag svär visst mer än nånsin. Så blir det när det är kaos, bra kaos och dåligt kaos och särskilt båda två samtidigt. Graaahhh! Hurraaa! Hjälp! Jag kan allt!
veckans hit
http://www.youtube.com/watch?v=wigqKfLWjvM
ynklighet
jag hatar att vara sjuk! Det var längesen nu så det var kanske dags. Vet inte om det är en tröst eller ej, men halva gänget från helgen har drabbats av samma sjuka och jag är den enda som inte spytt så för en gångs skull kanske jag är mer härdad än andra. Den mentala ynkligheten är dock värre. Det slog mig igår när syster läste högt för mig, lagade mat åt mig och var på lugnt och mysigt men glatt humör som spred sig till min sängkant; hon ska åka!!! För första gången någonsin kommer jag vara helt själv i en stad, utan både syster och partner. Eller jag är ju inte UTAN syster, hon finns ju liksom, men ändå. Djävligt långt bort. Jag tror dock det är bra, för både mig och henne. Ett nytt skede liksom. Ny del i livet man kan lära av. Men visst är det nåt konstigt med vår kultur, att man ser det som bra och nyttigt att lära sig bo själv? I många andra delar av världen gör man aldrig det och lyckas ändå växa upp till starka individer. Där finns det liksom ingen motsättning mellan beroende och självständighet. Där är beroende inte fult. Inget tecken på svaghet. För vem fan bryr sig att man är självständig och stark när man just är ensam? Inte en jävel. Jag vill inte ha en publik som berömmer mig och applåderar, jag vill ha medspelare. Som låter mig vara en individ, självständig och fri, men inom en samhörighet som stärker mig, som jag är en del av, som jag kan vila mot ibland och där jag ibland kan låta den andre vila mot mig. Där klyschan "delad glädje är dubbel glädje" är det man utgår ifrån, som man hela tiden bygger på. Där man kompletterar varandra och hela tiden lyfter varandra, samtidigt som man låter varandra vara fria att utvecklas och spränga nya gränser. Och kära syster, du är den enda jag nånsin lyckats bygga en sån samhörighet med. Tur att du alltid finns kvar.
Att bemästra en ångvält
Det är vad jag är sämst på. Och ångvälten är alltså jag själv. Många tillfällen under helgen gavs att träna men jag lyckas inte. När jag försöker så känns det som att jag ljuger för mig själv. Oavsett om det handlar om folk som bara vill ha skoj på en fest och i förbifarten börjar fråga mig om Västbanken. BIG MISSTAKE!!! Jag är en partykiller utklädd till glad skit. Jag kan inte balansen att prata LITE allvar och sen fortsätta tramsa. Folk kan sitta och prata allvar och så säger jag en mening och festen dör. Jag blir lika förvånad varje gång. Jag tycker att jag har tränat, jag anstränger mig att läsa av, att vara lyhörd, men lyckas så sällan. I helgen var det en som hade tålamod nog att försöka leda mig rätt, men det sket sig tillslut ändå. Han sa "Du är så jävla öppen och självutlämnande att folk blir provocerade och lockas att klämma åt dig, för det blir så lätt". Det är så jag minns att han sa i alla fall. Han menade kanske inte det så, men jag kan inte låta bli att nu i efterhand känna att det var ganska asigt sagt. Eller kanske var det sant, inte asigt av honom alltså, men att människor är asiga? Att det i så fall säger mer om människorna som gör så än om mig. Det är som att säga "Du är ju så jävla svag när du lägger dig ner självmant att folk lockas att ge dig stryk och därmed får du skylla dig själv". Eller? Kan det vara så att folk blir provocerade, men inte ger sig på mig för att jag är lätt att klå, utan för att de blir rädda att de själva måste blotta sig lika mycke och därför upplever att de måste försvara sig? Att det är ett sätt för dem att ta kontrollen när jag nu inte verkar ha någon. Det tycks aldrig ha slagit folk att mitt utlämnande är en överlevnadsstrategi. Möjligtvis en dålig sådan när den nu verkar tära på mig, men samtidigt gör den det möjligt för mig att förstå människor fort. Att lägga dem på "lita på" eller "inte lita på"-listan. För även om folk ibland kan slå med ömhet, ironi, inbillad värme, så gör ett slag alltid ont. Och när man bett folk att inte slå på ett visst ställe, när man till och med är öppen med vad som gör ont, och de fortsätter slå, då kan man på allvar börja ifrågasätta om de verkligen är människor man vill ha runt sig.
Och när det kommer till intressanta personer man är nyfiken på är det samma visa. Jag lyckas inte läsa av situationen. Ibland bra, ibland dåligt. Av samma anledning skulle jag aldrig kunna spela poker. Jag går alltid "All In" direkt och antingen vinner jag, eller så förlorar jag. Fördelen med det, om vi nu ska prata poker-termer, är att man inte hunnit vinna på sig särskilt många marker ännu och därför blir förlusten inte så stor. Men man pajar också möjligheten att fortsätta spelet och därmed att vinna mer på sikt. Men det är också då mitt självutlämnande kan vara en fördel. Även om den förstör mina vinstchanser på kort sikt så har den öppnat upp för att bra människor, de som läggs på "lita på"-listan och vill mig väl också tar sig rätten att säga stopp. De som säger att, ok du förlorade den här gången, men vi kan spela en annan gång, utan marker, utan möjlighet för mig att gå all in. De som väljer att inte slå. De som vinner i längden i mina ögon, de som mina strategier är utarbetade för.
Jokksmock
PhjiuuuhhhH!!! Jösses. Öhh...Om jag i korthet och lite romantiserande säger så här: Snötunga granar ala Narnia i sisådär 40 mil, renspejande och småfnittrande och pratande i buss. Egenvald garderobs-logi för att ha egen kupé, väckt av panikartad röst tillhörande en bandmedlem som blev pissad på av sömngångare ( =redan en ny klassiker till back-stage historierna ala Glesis). Tiotusentals människor, -20, klarblå himmel och solskens-belyst utandningsluft från cirkus 40.000 pers i trånga marknadsgångar. Vackra knivar, armband, koltar. Rörande och fantastisk respekt för historia, arv och hantverk som gör att jag önskar jag hade en gnutta same-blod i mina ådror. Underbart scenljud som trots dålig läpp-form och dags-form gjorde vår spelning magisk. Härligt sällskap i form av vänner, med och utan koltar, som fick mig att skratta mer än på länge. Dans, vin och sång. En underlig efterfest någonstans på en ödslig camping där jag blev tagen för Afghan och i nästa sekund koltlös same. En återgång till att inte ha kommit ut ur garderoben (haha!) med tillhörande syrebrist. Mia, kära Mia och tillhörande bull-mage vars sällskap jag numera tar för givet ges på underliga platser. Nyknutna kontakter för eventuella kommande jobb-projekt. Mera snö. Mera renar. Mera dans, vin och sång. Underbar gammeldansande med skrynkel-gubbe utan möjlig verbal kommunikation, ännu underbarare dans med finaste Ola framför lycksaliga pensionärer som verkade återfå sin tilltro till ungdomen. Myshäng framför eldstaden och nattvandring hem under stjärnorna.
Vår! Typ.
Okej, hela jävla Sverige klagar på snö, kyla och vinter. Och visst ligger det typ en meter tjockt vitt täcke här, himlen är grå och det vindar lite så de få snöflingor som dimper ner gör så på diagonalen. Men ändå! Det är vår i luften. Jag kanske bara har missat det tidigare, på grund av långa sovmorgnar, men jag tror tror tror att fåglarna började kvittra för första gången 2010 igår morse. Jag var uppe tidigare än på väldigt länge, 6.30, för att åka och fältarbeta, och när jag kom utanför dörren så var det en hel kakafoni av olika fåglars läten runt omkring mig. Sånt kan göra mig barnsligt lycklig!
Min magklump sedan flera månader är nu helt borta och har ersatts med ett framtids-sug. På kort sikt Jokkmokks marknad nu i helgen med början imorgon bitti, sen fortsatt fältarbete, soliga vinterdagar, Murmansk, och trots bråda dagar massor av tid att umgås med vänner och bekanta. Jag har ork nu. Och lust. En väldig massa lust! På lång sikt väntar examenstider, eget företagande = frihet att forma mitt liv, nya passioner och upptäckter. Och som om det inte vore nog så tror jag bestämt att jag har blivit lite klokare. Och det har jag bestämt mig för att förvalta. Som Strindberg sa; "det är inte segern utan striden jag vill ha!". Och nu då inte seger och strid som i "konflikt" utan som i "Mål" och "Process". Strävan. Framåtrörelse. Utveckling. Letandet efter vad som ska komma och lusten till utveckling kan aldrig ta mig mot ett självklart slutmål, men kan bara föra mig till fantastiska platser och människor. Med start NU!
Min magklump sedan flera månader är nu helt borta och har ersatts med ett framtids-sug. På kort sikt Jokkmokks marknad nu i helgen med början imorgon bitti, sen fortsatt fältarbete, soliga vinterdagar, Murmansk, och trots bråda dagar massor av tid att umgås med vänner och bekanta. Jag har ork nu. Och lust. En väldig massa lust! På lång sikt väntar examenstider, eget företagande = frihet att forma mitt liv, nya passioner och upptäckter. Och som om det inte vore nog så tror jag bestämt att jag har blivit lite klokare. Och det har jag bestämt mig för att förvalta. Som Strindberg sa; "det är inte segern utan striden jag vill ha!". Och nu då inte seger och strid som i "konflikt" utan som i "Mål" och "Process". Strävan. Framåtrörelse. Utveckling. Letandet efter vad som ska komma och lusten till utveckling kan aldrig ta mig mot ett självklart slutmål, men kan bara föra mig till fantastiska platser och människor. Med start NU!
.
http://www.youtube.com/watch?v=4b0fdETmRng
knarkat
Brinnande L i vardagsrummet, frön som det springer en evig källa av godis ur, tremeters-baguetter, katter med tre ben som därför hoppar med svansen för att ta sig framåt och är lika stora som huset de vaktar från dator-tjuvar, TV-apparater i husvagnar, döda husdjur och att det tar exakt 99 timmar att flyga till Colombia (med 6 flyplan och 6 olika tåg). LSD-tripp? Nä, min första dag med fältarbete! Vem har påstått att akademin är tråkig?
Självreflexivitet
Var beredd på något som låter som en efterkonstruktion. Men som verkligen är en sanning jag bara förstått och nu kan sätta ord på, så här i efterhand:
Jag visste att det skulle bli så här. Jag visste att respekten, ömheten och omtanken helt skulle försvinna vid ett uppbrott. Och det var det jag mådde så jävla dåligt över. Det var det som skapade min ångest. Det var därför det tog sån jävla tid för mig att bli rak och konsekvent. Månader. Jag klarar inte av att helt plötsligt sluta bry mig, sluta känna respekt för. Jag har skrivit det förr...jag hatar mig själv när jag är kall och hård. Och jag klarar mycket, folk behöver inte tycka om mig, men att mötas av respektlöshet kan få mig att gå under. Och då jag förstod att det var det som väntade blev jag handlingsförlamad, kraftlös och bruten.
Jag har aldrig, ALDRIG, brutit upp från ett förhållande som ovänner. Inte heller blivit det i efterhand. Jag har inte kontakt med alla mina ex, men jag skulle kunna ringa samtliga på ett avslappnat sätt. Jag har aldrig varit otrogen och aldrig (vad jag vet) varit offer för otrohet. Självklart har det funnits känslolöshet, på det sätt som det ofta blir när man bryter upp, kanske för att palla, kanske för att det helt enkelt inte finns några känslor kvar. Men det har alltid funnits respekt och vilja att behandla väl. Omtanke och ärlighet. Men som sagt, jag visste hela tiden att det inte skulle gå i det här fallet. Och jag hade rätt. Det är okej att vara arg, att känna ilska och därmed säga arga saker. Men det värsta jag vet är hänsynslöshet, baktaleri och osanning. Lögner har aldrig varit min grej. Särskilt inte när de drabbar den som råkar yppa att de uttalats. Det är för jävligt att tvinga en annan att välja sida i någonting som bara angår de två inblandade. Jag har rotat i mitt samvete men jag kan fan inte komma på vad jag gjort fel. Mer än möjligtvis varit FÖR ärlig. Men det har jag redan bett om ursäkt för, och sades bli ursäktad. Bullshit.
Min ärlighet kan anses brutal och svår att bemöta, jag har sårat allt för många med den och jag bannar ofta mig själv i efterhand. För sanning är inte alltid per automatik god. Men jag vet inget annat sätt att vara på. Det är min stora brist men också största tillgång som människa. När lögnerna så nu kommer blir jag inte ens arg, bara jävligt besviken. Men jag förvånas också över att jag rycker på axlarna. Det blir bara en bekräftelse på vad jag visste. När folk mår dåligt in i själen kan de inte hantera sig själva, men främst inte hantera andra. För första gången tycker jag synd om. Synd om på riktigt. För det blir ingenting annat än patetiskt och sorgligt. Dock berör det mig inte...jag tycker synd om på en rationell nivå men känner ingenting. Läget är trist men min botten-nivå de senaste månaderna har förberett mig. För jag har hela tiden vetat vad som väntat. Lögnerna får inget fäste och lyckas inte förstöra det de var avsedda att göra, kanske snarare tvärt om. Och jag står mitt i händelsernas centrum med ett stort leende på läpparna.
Min ärlighet kan anses brutal och svår att bemöta, jag har sårat allt för många med den och jag bannar ofta mig själv i efterhand. För sanning är inte alltid per automatik god. Men jag vet inget annat sätt att vara på. Det är min stora brist men också största tillgång som människa. När lögnerna så nu kommer blir jag inte ens arg, bara jävligt besviken. Men jag förvånas också över att jag rycker på axlarna. Det blir bara en bekräftelse på vad jag visste. När folk mår dåligt in i själen kan de inte hantera sig själva, men främst inte hantera andra. För första gången tycker jag synd om. Synd om på riktigt. För det blir ingenting annat än patetiskt och sorgligt. Dock berör det mig inte...jag tycker synd om på en rationell nivå men känner ingenting. Läget är trist men min botten-nivå de senaste månaderna har förberett mig. För jag har hela tiden vetat vad som väntat. Lögnerna får inget fäste och lyckas inte förstöra det de var avsedda att göra, kanske snarare tvärt om. Och jag står mitt i händelsernas centrum med ett stort leende på läpparna.
